Jag hoppade in i bilen och skulle åka iväg till samma plats som 6 varulvar dött för 1200 år sen. Enligt historien, själv tror jag inte på att 2 vampyrer dödade 6 varulvar. Det är omöjligt. Alla vet att varulvar är starkare än vampyrer. Jag kom fram till skolans parkering och stängde av motorn. Jag skyndade in i skogen och bort mot det nedbrunna gamla huset. När jag kom till såg jag min mörkhåriga vän sitta på en trasig bänk. Jag gick fram till henne och satte mig ner bredvid henne. "Inget av historien är sant, vampyrerna dödade inte alla varulvarna, dom dödade bara en, dottern till familjen Wilder, Nelly hette hon. Precis som jag. Allt började med att familjen satt hemma, gjorde inget speciellt, sen kom dom, vampyrerna, dom tig Nelly som ett hot mot dom, varulvarna gjorde allt dom kunde för att få tillbaka henne men dom var borta fortare än vinden. Det sägs att det var en i Bieber-släkten som tog henne, men det var sant. En släkting till Bieber, han lever inte idag, han dog för bara några år sen i Kalifornien. Men nu till saken jag ville berätta...." Mer hann hon inte innan jag avbröt henne. "Du är en varulv eller hur?" Hon nickade och jag kollade sorgset framför mig. Hon var en varulv. Varför hade hon inte sagt något?  Jag trodde vi var bästa vänner. Allt var helt förvirrande, hela mitt liv var förvirrande! Jag ställde mig upp långsamt och gick långsamt därifrån, såklart så märkte hon det för hon kollade snabbt upp på mig. Jag frös till is, hennes ögon var inte längre som dom brukar. Dom var mer blåa. Till och med jag visste att Nelly hade bruna ögon. Tänk om hon skulle förvandlas till en varulv här och nu. Jag var rädd det kunde jag inte förneka! "Nelly, det är något fel med dina..." Mer hann jag inte förrän hon helt plötsligt var en jättelik hund eller kanske en varulv? Jag visste inte vad hon var men jag var för chockad och rädd, jag sprang min väg, jag sprang mot bilen samtidigt som jag försökte ta upp mina bilnycklar ur fickan. Jag fibblade med dom och tillslut satt jag i bilen.

Jag var lättad. 

Jag kollade tomt på Justin som närmade sig sängen långsamt. Han log mot mig, jag log stelt tillbaka. “Eh du asså jag vet att du sa att du inte ville ha något med mig att göra, men jag känner på mig att du vill att det ska bli något mer emellan oss, att du känner precis som jag. Och det finns en möjlighet att det kan bli något mellan oss.” Jag kollade bara på honom, chokad över vad han nyss sagt. Ville jag att det skulle vara något mer mellan oss? Såklart jag ville, men var jag redo för den stora förändringen som skulle hända? Den nya världen jag skulle behöva leva för att passa in i, hans annorlunda liv. Han och Jason levde på ett annorlunda sätt, dom var -enligt snokandet jag gjort- var dom läskiga kriminella varelser, med andra ord kriminella människor, jag var lite rädd för Bieber bröderna men mest för Jason, även fast jag aldrig riktigt pratat med honom, men Justin hade sagt att han var farlig.

“Tilly, jag älskar dig och har gjort det ända sen jag såg dig för första gången” han kollade mig rakt i ögonen när han pratade men nu kollade han ner i sitt knä, antagligen så skämdes han eller så ville han inte se mig i ögonen längre som om mitt svarvar farligt. Men jag var för chockad för att svara, jag visste inte vad jag skulle svara, om han ens väntade sig ett svar. Han kollade upp på mig, med sina snälla bruna ögon kollade han mig rakt in i mina. Jag kände hur jag smälte bara av att han kollade på mig. Han tog mina händer i sina, log och sa dom orden jag aldrig trott han skulle säga! “Tilly, jag vill att du ska bli min föralltid! Snälla bli min flickvän Tilly” jag var chockad över det han just sagt, jag visste inte vad jag skulle svara. Den stora frågan var ju; skulle jag klara av det? Såklart jag skulle, jag älskar ju honom så mycket. Jag funderade en stund på om jag verkligen ville detta. Tillslut hade jag ett svar som jag precis tänkte säga när dörren öppnades.

Tilly öppnade munnen precis när dörren öppnades, men jag kunde inte se vem det var då Tilly hoppade på mig och kysste mig hungrigt. Jag besvarade kyssen men drog mig snabbt ifrån när personen vid dörren harklade sig. Vi kollade upp på Adam som stod i dörröppningen med ett skräckslaget ansikte, varför visste jag inte. “Tilly, morfar fick en hjärtattack….”

Vi hade nu ätit middag och satt och kollade på tv när Erik sa; “Jag har karaoke settet med mig” alla jublade och han kopplade in det till xboxet vi hade. “Vi börjar” sa jag och syftade på mig och Vanessa. Erik gav mig och sin syster varsin mick och vi ställde oss bredvid varandra vända mot publiken med TV:en bakom oss. Vi skulle göra som varje jul och låta publiken välja låt. “Så, nu får ni vända er om” låten började nästan och jag började sjunga.

“Look out my window I can see the sun shine

Up in my bedroom I can see myself crying

And my pillow is a swimming pool

I just don't understand why you did what you did

Yeah

My girls told me that I should watch out for you

I can't help it, I've fallen so dumb for you

But silly me I keep thinking I could make you fall in love

Tie you down to the ground, don't know what I'm thinking of

(Maybe it's just me)

Got these clouds above my head and it won't stop raining

(Maybe it's just me)

I just can't understand why you left and I'm waiting

I don't wanna be a hostage anymore

I don't wanna be a daydream no more

I'm picking up, up

Picking up the pieces now

Baby I'm a show you how you've been erased so…”

Sen började Vanessa sjunga.

“So when the radio plays our favourite song

Ain't no reminiscing baby I'm about to turn it off

And when I see your name on the telephone

Boy you must be crazy if you think that I am playing along

Cause I had you and you had me

I played the fool but now I see

It's better to erase you, erase you, erase you

Erase you, erase you, erase you

Oooh

Look in the mirror, finally recognize myself

Problem is I can't see me with somebody else

Keep having thoughts about you

But knowing you ain't gonna change [?]

Oooh

My friends tell me that I gotta start moving on

I know that their right but why does it feel so wrong?

When everything was jaded from the very start

I'm lying here trying to erase you from my broken heart

Oh oh”

Och sen så sjöng vi tillsammans.

“(Maybe it's just me)

Got these clouds above my head and it won't stop raining

No

(Maybe it's just me)

Now it's over and done and I'm through with all the waiting

I don't wanna be a hostage anymore

I don't wanna be a daydream no more

I'm picking up, up

Picking up the pieces now

Baby I'm a show you how you've been erased so...

So when the radio plays our favourite song

Ain't no reminiscing baby I'm about to turn it off

And when I see your name on the telephone

Boy you must be crazy if you think that I am playing along

Cause I had you and you had me

I played the fool but now I see

It's better to erase you, erase you, erase you

Erase you, erase you, erase you

How I tried and tried, to give and give

I keep on lying to myself

And I cried and cried through the lonely lies

Ain't no medicine or medical help

So I forgive you, it's time to forget you

I'm a stitch up my scars, stop the bleeding right here, right now

Get you outta my memory, get rid of the misery

I gotta erase you somehow

So when the radio plays our favourite song

Ain't no reminiscing baby I'm about to turn it off

And when I see your name on the telephone

Boy you must be crazy if you think that I am playing along

Cause I had you and you had me

I played the fool but now I see

It's better to erase you, erase you, erase you

Erase you, erase you, erase you

Erase you...

It's better to erase you, erase you

It's better to erase you, erase you, erase you”

Alla applåderade när vi tagit sista tonen. Vi bugade och hade stora leenden på läpparna. Men mitt leende försvann när jag såg någon annan som inte skulle vara här, någon som jag inte ville ha i detta hus. “Vem ska sjunga näst?” frågade Erik och kollade frågande på alla som var i rummet. “Jag och Justin” utbrast Jake och jag kollade frågande på honom.

Hade han just sagt att han och Justin skulle sjunga. Fort som ögat var jag där och protesterade som vanligt. “Nej du och Justin ska inte sjunga någonting! Justin ska ut ur detta hus nu!” skrek jag, jag var så arg, jag hade bett Justin att ge mig space att jag inte ville vara hans vän. “Nej, du måste inse att du skadar Justin! Du skadar alla i din närhet. Du måste förstå att du inte kan stötta bort alla som gillar och älskar dig!” skrek Jake och jag gav honom en tom blick innan jag sprang uppför trappan och in i mitt rum. Jag slängde mig på sängen och borrade in huvudet i kudden och började gråta. Jag vet att jag var hur töntig som helst som grät över något som min lillebror sagt till mig. Men jag kunde inte hjälpa det. Allt han sa stämde, jag stötte bort alla som ville hjälpa mig och jag skadade Justin så sjukt mycket. Men vad skulle jag göra. Jag ville inte ha pojkvän och det var just så jag såg honom när han kollade på mig och log mot mig. Jag klarade inte av att kolla in i hans hasselbruna ögon. Dom var så underbara och fick mig knäsvag. “Hej Tilly” jag kollade upp på Vanessa som gick emot sängen. “Du, var det snubben som du pratade om förut? Som du gillar?” jag nickade och drog upp benen mot bröstet och satte hackan på min knän. Hon drog ena handen upp och ner över min rygg i en tröstande gest. “Tilly, jag tycker du borde prata med honom. Han har ju trots allt inte gjort dig något ont. Försök fixa det! Justin låter jättesnäll och han ser ut att vara en sådan person som inte vill göra någon illa…”

Justin’s perspektiv

 Jag och alla andra i rummet kollade chockat mot trappan som Tilly precis sprungit upp för. “Jag pratar med henne” sa tjejen som Jake sagt hette Vanessa. Hon var rätt söt och säkert jättesnäll om hon inte var som dom där jättedryga tjejerna som är populärast i skolan och har typ på sig fem lager smink. “Gå du med” sa Jake och kollade på mig, jag nickade och gick uppför trappan. När jag kom fram till dörren hörde jag Vanessa prata med Tilly “Tilly, jag tycker du borde prata med honom. Han har ju trots allt inte gjort dig något ont. Försök fixa det! Justin låter jättesnäll och han ser ut att vara en sådan person som inte vill göra någon illa. Men om inte du vill ha honom kan jag ta honom det är inget problem för mig.” jag log, men knackade sen på dörren. Bådas blickar drogs mot mig. “Ehm kan jag få prata med Tilly en liten stund ensam..?” sa jag lite tveksamt men Vanessa nickade och var påväg ut i rummet när Tilly stoppade henne. “Vanessa” sa hon och Vanessa vände sig om och kollade på sin kusin. “Tack, du är världens bästa kusin och jag älskar dig!”

“I love you too babe!”

Dom log mot varandra. “Jag älskar dig med babe” sa Vanessa och gick ut ur rummet efter att ha kramat om Tilly. Tilly torkade bort tårarna som hade runnit ner för hennes kinder. “Vad vill du Justin?” frågade hon efter en stund tystnad.

 

P.S kapitel 9 part 1 nedanför 👇👇👇

Kommentera mycket för part 2 idag!!

 

Previously:

"Justin..." Sa någon bakom oss men avbröt sig själv nästan direkt. "Wow och vad pågår här då?" Frågade Jason med en retsam ton och jag drog mig ifrån Tilly "inget" sa jag tvärt och kollade på Jason som kollade mystiskt på oss. Jag log lite och tog tag i Tilly’s hand för att dra in henne på rummet och stängde därefter dörren.

 

Rädslan gick mig från tårna till toppen när Justin inte lyssnade på mig. Han låste endast dörren och vände sig om. “Tilly du måste lita på mig när jag låser dörren. Jag försöker bara skydda dig från Jason.” sa Justin medan han kollade mig djupt i ögonen och jag kände hur jag sakta smälte bort av hans blick. Hans vackra bruna ögon fick mig helt knäsvag. Om jag måste erkänna det så så såg självklart bra ut. Det gick inte att förneka. Han var så underbar!

Justin’s perspektiv

Jag stod och kollade Tilly i ögonen. Hon var så vacker från topp till tå. Hon fick mig alltid okoncentrerad. Hon fick mig att tänka på annat! Hon var som en ängel. Hon var inte lik Selena eller mina andra ex på något sätt. Tilly var annorlunda, så omtänksam och jag förtjänar henne egentligen inte henne. Jag är ett monster som inte hon vet om egentligen. Vilket är helt mitt fel då jag inte har berättat om det för henne. Hon behöver inte känna skrek pågrund av mig. Jag vill ju ha kvar henne i mitt liv, men om det gällde att jag behövde ljuga för henne då och då så var jag villig att ta chansen. Hon var den enda som gjorde så att mitt liv såg ljust ut. Jag älskar henne, men om inte hon älskar mig tillbaka får jag väl stå ut med det.

Två dagar senare:

Det hade gått två dagar sen Tilly och jag hade varit ensamma på mitt rum. Men nu har det gått två dagar och allt var annorlunda, Tilly var annorlunda. Kyssarna vi delat har blivit mycket mer…. Intensiva…? Säger man så? Okej det kanske inte var det bästa sättet att beskriva det på men det var sanningen. Hon kanske gillade mig mer än som vän ändå? Eller jag kanske har fel?

Just nu var det historia lektion och jag var lika borta som vanligt. Det enda jag kunde tänka på var Tilly’s fina ögon. Varför var hon så underbar? Hon fick mig att känna mig mänsklig igen. Det var helt otroligt att hon fick mig att känna som jag gjorde. Men det jag önskade mest av allt var att hon skulle känna samma sak för mig, som jag gjorde för henne.

Skolan var slut och jag gick bort till Tilly’s skåp för att vänta på henne där. Efter bara någon minut kom hon mot mig och log när hon såg mig. Jag log tillbaka mot henne. Hon öppnade såpet ocg tog fram sina grejer och slängde in hennes böcker. Hon stängde sen skåpet innan hon vände sig mot mig och log. “Ska vi gå?” frågade hon och log större och mer bedårande än någonsin. Jag nickade och började gå mot utgången med Tilly bredvid mig. Vi kom ut på parkeringen och gick bort mot min bil. Vi satte oss i bilen och började köra hem till Tilly. Jag stannade utanför Tilly’s hus. Vi sa hejdå och kramades snabbt innan hon hoppade ut ur bilen och gick upp mot dörren som ledde in till hennes hus. Hon försvann bakom dörren och jag körde mot mitt egna hus som låg 10 minuter ifrån Tilly. Jag kanske borde berätta för henne. Hon förtjänar att veta! Men jag kan inte berätta det för henne, hon förtjänar att leva sitt liv utan att veta vad jag är och vad jag gör. Jag är ett monster men hon kan inte få veta, det är farligt.

Eftermiddagen gick och kvällen kom. Tilly hade inte hört av sig så jag antar att hon var säker. Jag kanske oroade mig för mycket för henne men vad skulle jag göra? Hon var det bästa som hänt mig och jag kunde verkligen inte låta bli att inte bry mig.

Selena kom in i mitt rum och ställde sig bredvid mig där jag satt på stolen vid skrivbordet. Hon kollade med en äcklad min på alla läxor och paper som låg utspridda på skrivbordet.

"Jag fattar inte varför du fortfarande går i skolan" sa hon, fortfarande med blicken på skrivbordet, hon vände upp blicken och höjde ett väl noppat ögonbryn. Jag öppnade munnen för att säga något när hon bet sig sexigt i läppen. Hon visste att det var en av mina svagheter. Men när hon gjorde så såg det bara bitchigt ut. Så tullslut sa jag; "Och jag fattar inte varför du är här" hon la huvudet på sned och kollade på mig tills hon öppnade munnen och kollade bort medan hon pratade.

"Jag kom tillbaka för att jag älskar dig" hennes ord chockade mig. Det var hon som lämnade mig för 125 år sen ungefär. Det var hon som krossade mitt hjärta och ändå är det inte hon som går vidare det är fucking jag! Okej Justin ta det lugnt!

Tilly’s perspektiv

Jag satt ensam på mitt rum med telefonen framför mig. Justin’s kontakt var uppe och jag skulle precis trycka på “ring” när Jenna öppnade dörren och kom in. Hon satte sig bredvid mig på sängen och började genast att prata. “Tilly, vad är det? Du har inte pratat med mig sen du gick hemifrån i lördags, varför? Har Justin gjort något? Vill du prata om det?” frågorna kom ut farandes ur hennes mun och jag kollade bara på henne och försökte komma på vad ag skulle säga till henne och inte “Jenna, jag och Matt har gjort slut, och det krossade mig men jag mår bättre nu” jag log mot henne och hon log tillbaka. “Det var tråkigt att höra. Men vad är det mellan dig och Justin då?” frågade hon, jag kollade först oförstående på henne innan det gick in för mig att hon sagt det jag trodde att hon sagt. “Jag och Justin är bara vänner” sa jag och kollade ner på telefonen. Men jag gillar honom väldigt mycket. Ville jag bara lägga till men jag orkade inte ha den jobbiga diskussionen om allt jag borde göra och sen så ville jag inte se hennes retsamma smile när Justin kommer hit. “Åh vad tråkig du är. Justin är ju en jättesnygg ung man och trevlig är han också. Du kan inte säga att du inte har några som helst känslor för honom” hon slog ut med armarna medan hon pratade. Jag skakade på huvudet som svar. “Men ehm Jenna jag åste plugga nu så kan du gå och börja med maten eller något?” Hon nickade och gick ut från mitt rum utan ett ord. Jag plockade upp telefonen jag lagt ner bredvid mig och slog in koden till mobilen. Jag tryckte på “ring” och 2 signaler gick innan han svarade. “Justin” sa han och jag öppnade munnen och skulle precis säga det jag behövde säga när han han förre “Tilly? Har det hänt något?” jag skakade på huvudet, men kom sen på att han inte kunde se mig. “Nej, inget har hänt jag måste bara säga en sak som är väldigt viktigt så snälla bara lyssna” sa jag och pratade för fort för mitt eget bästa. När jag var klar insåg jag att jag hade hållit inne andan. “Okej jag lyssnar” sa Justin tveksamt. Jag tog ett djupt andetag och öppnade munnen “Justin, jag gillar dig mer än som vän. Men jag vill inte ha en pojkvän och jag vill inte att vi ska vara vänner heller! Mitt liv har förstörts pågrund av dig så snälla glöm mig! För jag kommer att glömma dig!”

Justin’s perpektiv

Hennes ord hög mig i hjärtat det gjorde dom verkligen. Vad hade jag gjort för fel? Du är en vampyr, du gör mycket fel! Sa en röst i mitt huvud. Tänk om hon hade fått reda på det. Tänk om någon hade berättat för henne om att jag var en vampyr. Och den enda som skulle göra det är antagligen Selena eller Jason. Men det är mest troligt att det är Selena. Selena stod fortfarande bredvid skrivbordet jag satt vid. Ingen hade sagt något sen Tilly hade ringt. Jag ställde mig upp framför Selena och la händerna i kors över bröstet “Selena, vad har du sagt till Tilly?” hon kollade oförstående på mig. “Vad menar du Justin?” jag suckade och drog en hand genom håret. “Sa du något till Tilly om mig? Eller dig eller Jason? Och Selena jag vill att du är ärlig! Och om du säger sanningen kan du få dom där skorna du ville ha igår” det funkade alltid att säga att hon skulle få någonting om man ville ha sanningen. “Nej, jag har inte pratat med henne! Jag lovar hon kanske bara inte vill vara vän med dig längre du vet ju att det händer ibland beroende på vad det är för person." jag såg på henne att hon tala sanning så jag gav upp. Jag suckade och ställde mig upp, jag gick fram till dörren för att börja gå ner till hallen när Selena började prata; "Var ska du?" Frågade hon och jag vände mig om för att kolla på henne "Du ville väl ha dom där skorna" hon kollade chockat på mig som om hon sett ett spöke. Jag visste hur gärna hon ville ha dom där skorna så why not liksom. Hon nickade ivrigt som ett barn på julafton. Selena och jag hade varit med om mycket tillsammans men jag kom aldrig över henne helt, det finns fortfaranade en liten del kvar av mig som älskar henne. Men inte lika mycket som jag älskar Tilly. Tilly, flickan som jag helst inte ville tänka på.

Selena och jag gick fram på gatan inte långt ifrån gallerian. Vi pratade om gamla minnen, saker som vi hade gjort tillsammans under åren tillsammans. Om alla pinsamma och roliga saker vi utsatt varandra för, men också hur bra vårat förhållande hade varit dom två åren vi varit tillsammans. Alla bråk vi hade under tiden vi varit tillsammans, låtarna jag hade skrivit till henne. Exakt allt. Vi kom fram till gallerian och vi slutade skratta. Vi bestämde att först gå och ta en fika, jag beställde bara en kaffe på starbucks då jag inte ville ha något annat.

Tilly’s perspektiv

Jag berätta om allt som hade hänt och Jake kollade på mig med stora ögon. “Var fan är den där jäveln så att jag kan slå ihjäl honom!” sa Jaken hotfullt och argt. Jag kollade på honom en stund innan min blick for mot min telefon som gav ifrån sig ett ljud. Det var från Justin och även fast jag bara hade suttit här i 3 timmar och inte sätt honom på jag vet inte kanske 4-5 timmar, så visste jag att han var orolig.

Från: Justin

Kan du komma över runt halv 8, 8? Det är jätte viktigt.

Jag skrev snabbt in ett svar och kollade sen upp på Jake som stod med armarna i kors över bröstet och kollade tomt på mig. “Varför bryr du dig ens? Igår så hatade du mig och sa att det var mitt fel att mamma och pappa dog. Vad fick dig att ändra dig?” jag höjde ena ögonbrynet och kollade frågande på honom. Han ryckte på axlarna och började sen prata “Kanske för att mi syster blev helt blå slagen av sin pojkvän för bara några timmar sen! Fattar du inte att du egentligen borde ringa polisen!” jag kollade chockat på honom ringa polisen? “Du överdriver och dessutom kan jag inte göra så mot honom!” jag kollade på min telefon som pep till igen.

Från: Justin

Ha på något fint;)<3

Jag kollade förvånat på skärmen, först fattade jag inte vad han menade med det. Men tillslut så reste jag mig upp och gick fram till byrolådan för att ta fram rena underkläder och gick sen in i badrummet för att ta en dusch.

En timme senare öppnade Justin dörren och lät mig kliva in. Jag hade valt att ha en långärmad tröja på mig samt ett par jeans så att Justin inte skulle se alla sår och blåmärken som fanns lite överallt på kroppen. I ansiktet hade jag inga sår alls -vilket skrämde mig en aning, eftersom han hade slagit mig i ansiktet ett x antal gånger. Okej jag hade varit väldigt svullen men det täckte jag över med smink.

Justin’s perspektiv

Jag öppnade dörren åt Tilly så att hon kunde kliva in i värmen. Det var runt -18 ute. Typ. Jag hjälpte Tilly av med jackan innan vi gick vidare mot vardagsrummet där det stod ljus utspridda i rummet för att få en romantisk stämning, jag hade gjort samma sak med köket fast jag hade och dukat köksbordet. Jag visste att jag skulle behöva göra detta förr eller senare så jag hade bestämt att jag skulle berätta för Tilly om mina känslor för henne. Antingen skulle hon slå till mig eller säga att hon hade känslor för mig med. “Tilly, innan du säger något om allt det här…”  jag svepte med handen över rummet så att hon förstod vad jag menade. “...Så vill jag bara säga att jag gillar dig så sjukt mycket.” jag sa det! Och hon slog mig inte! “Justin…” sa hon innan hon sprang ut ur huset.

Tilly’s perspektiv

Jag kunde inte stå där och lyssna på allt som kom ut ur hans mun. Så jag sprang ut ur huset och sprang ända hem och stängde in mig på mitt rum. Hur kunde han? Ja jag gillade Justin också. Som VÄN. Inget annat! Han och jag var vänner men om han hade helt andra känslor för mig så kan vi inte vara vänner. Jag kan inte vara kompis med någon som är kär i mig. Det skulle bli väldigt stelt mellan oss då. Jag kan bara inte fatta att han är kär i mig. Okej folk kanske tror att jag gillar Justin bara för att jag inte knuffat bort honom när han kysst mig -två gånger- men kompisar kan kyssas utan att vara tillsammans eller? Jag drog handen genom håret och satte mig ner på sängen.

Selena’s perspektiv

Jag var tillbaka i Stratford för att få tillbaka Justin. Jag har inte sätt honom på 120 år. Helt otroligt hur överlever jag? Justin är så fucking underbar! Han skrev till och med en låt som handlade om oss. Nothing like us heter den! Den är helt fantastisk! Ni borde höra den. Justin steg in i rummet och jag reste mig upp från hans säng och gick fram och la armarna om hans hals “Äntligen Justin jag har väntat sjukt länge på dig” jag försökte låta så sexig som möjligt men han tog bara bort mina händer från hans nacke och gick och la sig på sängen med ansiktet i kudden. Jag  förstod att den där Tilly eller vad hon hette hade gått och det hade tydligen sårat Justin djupt. Och som hans vän/flickvän så behövde jag muntra upp honom. Jag satte mig bredvid honom och la ena handen på hans rygg som stöd. Jag kanske inte var den snällaste personen men han fick nöja sig med mig just nu. Tror inte att han vill att hans vänner ska se honom så här. Han tittade upp på mig och log. Han vände sig om i sängen så att han nu låg på rygg istället.

Justin’s perspektiv

Någon harklade sig vid dörren och jag avbröt ögon kontakten med Selena och såg Tilly stå vid dörren med armarna i kors över bröstet. Jag reste mig upp från sängen och gick fram till henne. Utan förvarning tryckte jag mina läppar mot hennes. “Japp.. Ehm jag går nu!” sa Selena och gick förbi oss och ut ur rummet. Skönt. Då blev vi av med henne! Varken jag eller Tilly sa något vi stod där i dörrhållet och kysstes. Efter ett tag drog hon sig ifrån och kollade upp i mina ögon.

Hon log det sötaste leendet jag någonsin sett. Tilly var den mest underbaraste personen jag kände. "Justin, vi är bara vänner eller hur?" Där sprack det. Allt jag någonsin önskat försvann som vinden. "Vänner som gör så här" sa jag och kysste henne ännu en gång. När vi drog oss ifrån nickade hon fortfarande med ett leende på läpparna. "Justin..." Sa någon bakom oss men avbröt sig själv nästan direkt. "Wow och vad pågår här då?" Frågade Jason med en retsam ton och jag drog mig ifrån Tilly "inget" sa jag tvärt och kollade på Jason som kollade mystiskt på oss. Jag log lite och tog tag i Tilly’s hand för att dra in henne på rummet och stängde därefter dörren.