Ingens perspektiv

Tilly stod och väntade på sina föräldrar efter att hon gjort slut med sin kille. Hon tyckte det var jobbigt och ville hem. Caroline och Nelly var kvar och festade som vanligt. Tilly såg plötsligt någon komma i en snabb fart mot henne. Gestalten stannade några meter ifrån henne. Oh god. Tänkte hon. Jag kommer dö..."Hej.." sa gestalten framför henne, för att bryta den stela tystnaden mellan dom. Tilly kollade runt sig i hopp om att han pratade med någon annan. Men det var bara dom två där. Hon pekade på sig själv i fråga om han pratade med henne. Han kollade på henne med höjda ögonbryn. "Hej" sa Tilly med darrig röst tillslut. "Jag heter Jason" sa personen framför henne. Hon kollade på honom sen ner i marken, sen på Jason igen. "Jag är Tilly..." sa hon efter en stund. Två sekunder senare stod Jason precis framför henne. "Du kommer inte minnas mig eller att du träffat någon här i detta ögonblick" sen var Jason borta. Tilly skakade på huvudet och kollade runt sig. Var det inte någon här nyss? Tänkte hon. Hon ryckte på axlarna och såg hennes föräldrars bil komma körande. När bilen stannade framför henne hoppade hon in i baksätet.

Dom tappade kontrollen på bilen. Dom var vid den långa bron i mitten av den lilla staden stratford. Bilen hade ingen kontroll längre och Tilly och hennes föräldrar åkte i havet under bron. Efter ett tag började det komma in vatten i bilen. Tilly såg något som simmade emot bilen. Hennes pappa såg också personen när han kom fram till förarfönstret. Han pekade på sin dotter i ett tecken på att han skulle ta henne först. Personen nickade och simmade mot Tilly’s sida. Han öppnade dörren som flög av, av hans starkhet. Han ignorerade dörren och bar ut Tilly i havet och simmade mot havsytan. Tilly hade svimmat pågrund av vattnet som hon hade i lungorna. Personen la henne på marken och gjorde mun mot mun metoden för att få liv i Tilly. Det funkade inte så han ringde efter ambulansen…

Tilly's perspektiv

Jag öppnade ögonen och mötte ett par bruna ögon som tillhörde ingen mindre än min bror Jake. Jag satte mig upp i den hårde sängen och fick kisa med ögonen för att ljuset blivit för starkt. “Jake, var är vi?” frågade jag och kollade på honom med frågande ögon. “På sjukhuset” sa han enkelt och kollade mot dörren när den öppnades, jag kollade på personen som kom in och såg moster Jenna stå i rummet. Jag blev lika glad som alltid. Jag och Jenna är väldigt tajta. Det är även jag och min mamma. Förresten var är mamma och pappa? Och vad var det som hände? Jag kollade på Jake och Jenna. Jenna hade tårar i ögonen. “Jenna, vad har hänt och varför gråter du?” jag mötte hennes blick och tårarna rann som floder ner för Jennas kinder.

"Dom kunde inte hjälpa era föräldrar. Dom har legat i koma i snart 4 dygn, så dom tänker stänga av maskinerna. Och låta dom... Dö..." Tårarna rann redan likt vattenfall nerför mina kinder. Det kunde inte vara sant... Jag vill inte förlora min mamma och pappa. "Jag kommer ta hand om er framöver okej?" Jenna får det att låta mer som en fråga än ett påstående. Även fast Jenna är både min och Jake's gudmor så slipper vi skiljas åt och dessutom har vi kvar vårat hus med alla minnen... Jag älskar det huset  även fast det påminner mig om mina föräldrar...

Jag sprang upp till mitt rum när vi kom hem igen samma kväll. Jag klarade inte av tårarna som ville rinna ner för mina kinder. Din tryckte så mycket bakom  ögonlocken så set sved. Hela kroppen gjorde ont nu. Jag gick in i badrummet och letade runt i skåpen efter smärtstillande och hittade en burk sömntabletter istället. Jag tog en och stoppade in i munnen. Jag borstade tänderna och gick in till mitt rum. Jag bytte snabbt om till pyjamas. När jag stod och satte upp året framför spegeln såg jag något -eller någon rättare sagt- stå vid fönstret och kolla på mig. Personen som jag nu såg var en kille i min ålder gick närmre mig. Jag vände mig hastigt om så jag stod med ryggen mot byrålådan. Jag kollade skrämt på killen framför mig. Han gick lugnt fram till mig. När han stod någon meter ifrån mig öppnade han munnen och började prata men jag hörde inte ett ljud. Jag var för rädd för att höra. Hur kunde han komma in i mitt rum?Han kollade på mig med höjda ögonbryn.

"Förlåt men vem är du?" frågade jag och kollade på honom med en rynka i pannan. Plötsligt slås min dörr upp av ingen mindre än Jake. Min bror. Jag kollade på honom och sen tillbaka på killen framför mig som jag nu insåg var borta. Det gjorde mig bara ännu räddare. "Vad kollar du på?" frågade han och jag kollade tillbaka på honomed en frågande -och aningen rädd- blick. Han kollade oförstående tillbaka på mig.